Gemensamt uttalande inom ramen för associeringsutfrågningen om genomförandet av rekommendationerna från "Kommissionen att se över finansieringen av kärnkraftsutfasningen" (KFK)

20 oktober 2016

Gemensamt uttalande av '.ausgestrante' och 'Umweltinstitut München ev' om miljardaffären

Se även artikeln från 19 oktober 2016
- Miljardavtal med kärnkraftverksoperatörer närmar sig -

1. Allmänna anmärkningar

Principen att förorenaren betalar är en av de tre grundläggande principerna för miljölagstiftningen i Tyskland och Europa. Där anges att kostnaderna för att förebygga och undanröja miljöskador orsakade av ekonomisk verksamhet ska belasta förorenaren. Syftet med denna princip är att förhindra att enskilda samhällsaktörer skaffar sig ekonomiska fördelar genom att föra över de kostnader och risker som deras verksamhet uppstår på samhället. Genomförandet av denna princip syftar också till att säkerställa att ekonomiska sektorer vars ekonomiska kostnader överstiger de ekonomiska fördelarna som ska uppnås inte kan gå före andra lösningar som är bättre ur ett samhällsperspektiv.

Det europeiska deponeringsdirektivet 2011/70/Euratom specificerar detta i artikel 4, stycke 3e för kärnkraftsområdet. Detta kräver att nationell politik måste baseras på principen att kostnaderna för att hantera använt kärnbränsle och radioaktivt avfall bärs av dem som genererat dem. Den tyska atomenergilagen (AtG) föreskriver uttryckligen i § 2d (1) nummer 5 att "kostnaderna för omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall bärs av avfallsproducenterna". 9a § 1 atomenergilagen föreskriver att verksamhetsutövare av kärntekniska anläggningar ska se till att "radioaktiva rester som uppstår samt borttagna eller demonterade radioaktiva anläggningskomponenter återvinns utan skada för de ändamål som anges i 1 § nr 2 till 4 resp. att de omhändertas som radioaktivt avfall på ett ordnat sätt.” Systemansvariga måste också bevisa att de har vidtagit tillräckliga försiktighetsåtgärder för att uppfylla dessa skyldigheter. Skyldigheterna för den som orsakar radioaktivt avfall att stå för kostnaderna regleras i 21a och 21b §§.

När det gäller dessa lagregler har det skett ett uppenbart misslyckande från statens sida i Tyskland att upprätthålla principen om att förorenaren betalar i många år. Bara sedan år 2000 har de två största av de fyra tyska kärnkraftsföretagen, E.on och RWE, betalat ut nästan 50 miljarder euro i utdelning till sina aktieägare. Dessa pengar finns nu inte längre tillgängliga för nedmontering och avveckling av kärnkraftverken och för lagring av kärnavfall. Om dessa bördor i slutändan bärs av allmänheten innebär det en enorm omfördelning av välstånd från hela skattebetalarna till en liten grupp aktieägare i energibolagen. Detta överensstämmer dock inte med de allmänna principerna om börda och rättvisa fördelning, som kommer till uttryck i principen att förorenaren betalar.

Att nu extrapolera det förflutnas misslyckanden in i framtiden är fel väg att gå. Målet måste snarare vara att behålla principen om att förorenaren betalar, särskilt med tanke på den nuvarande prekära situationen för åtminstone enskilda operatörer. Detta är fullt möjligt utan att äventyra de fyra stora energibolagens fortsatta existens. Den förutsätter dock att förorenarna förblir ansvariga åtminstone så länge de är ekonomiskt förmögna att göra det. Annars skulle den federala regeringen följa IGBCE-chefen Michael Vassiliadis råd att inte "slakta kon som du vill mjölka", men samtidigt mycket snart avstå från att mjölka denna ko.

2. Ingen befrielse från ansvar för förövarna

Osäkerhet om faktiska kostnader

I allmänhet har många stora offentliga och industriella projekt i det förflutna visat att de kostnadsberäkningar som gavs före genomförandet var underskattade. Därför anges i litteraturen, till exempel för järnvägs- och brobyggen av offentlig sektor, genomsnittliga kostnadsökningar på 35 till 40 procent. (1.)

All tidigare projekterfarenhet, både inom området för nedmontering och avveckling av kärnkraftverk (kärnkraftverk) och inom området för lagring av kärnavfall, visar tydligt att en realistisk bedömning av varaktigheten och mängden av den slutliga kostnaderna är helt enkelt omöjliga på grund av den höga osäkerheten. I alla kända fall inträffade situationer som inte kunde beräknas eller beräknas från start, vilket ledde till att projekten försenades och att det krävdes betydligt mer ekonomiska resurser för genomförandet.

Oavsett om det är oväntad förorening som upptäcks efter avvecklingen eller förändringar i nedmonteringskoncepten, ändrade krav på säkerhet, till exempel för skydd mot terroristattacker, eller högre driftskostnader för mellanlagringsanläggningarna - det finns projekt av denna storlek och varaktighet många svårigheter . Kostnadsprognosen för kärnkraftverken i Lubmin och Rheinsberg har korrigerats från de ursprungliga 3,2 till 6,6 miljarder euro. Vid kärnkraftverket Stade har Eon nu ungefär fördubblat den ursprungliga uppskattningen från 500 miljoner euro till XNUMX miljard euro. Därutöver pågår eller är oundviklig eftermontering (”härdning”) redan pågående eller förutsebar på alla mellanlagringsplatser, vilka inte heller beaktas i kostnadsprognosen som ligger till grund för avsättningsberäkningarna.

Det officiella "stresstestet" för utvärdering av kärnkraftsbestämmelserna på uppdrag av det federala ekonomiministeriet kritiserar uttryckligen den föråldrade kostnadsgrunden för HAW:s långtidslagringsanläggning och indikerar att kostnadsuppskattningen endast kan vara relativt låg av denna anledning i en internationell jämförelse. (2.) Dessutom kommer de underliggande kostnadsantagandena ofta bara från operatörerna själva; Experterna har enligt egen utsago inte kontrollerat sin hållbarhet.

Warth & Klein (2015) klargör också att ”avsättningar är skulder som är osäkra med avseende på deras belopp eller förfallodatum. (...) Det är i grunden inte möjligt att fastställa ett säkert, absolut korrekt värde för bortskaffningsskyldigheten.3.) Experterna lämnar också följande bedömning: ”Höga kostnadsökningar är tänkbara och kan även iakttas i vissa större projekt. Höga kostnadsminskningar är å andra sidan ganska orealistiska. "(4.)

Av denna anledning är ett obegränsat tilläggsansvar med skyldighet att göra ytterligare betalningar från förorenarens sida det enda sättet att tillämpa principen om att förorenaren betalar i praktiken. Den reglering som nu föreslås i lagförslaget att "verksamhetsutövarnas skyldigheter enligt 9a, 21a och 21b §§ atomenergilagen och 21 § i platsvalslagen" upphör med betalning av basbeloppet och "skyldigheten". av bidragsgivaren att lämna eventuella ytterligare bidrag till fonden i enlighet med 8 § (2) "..." slutar med betalningen av risktillägget (se s. 7 och s. 28) är inte acceptabelt eftersom det skulle innebära en slut på principen att förorenaren betalar.

Det är dessutom obegripligt att det inte åtminstone anges att skyldigheten för bidragsgivaren att lämna ytterligare insatser upphör först när hela beloppet som ska betalas in till fonden inklusive riskpremien och all ränta för dessa belopp som förfaller efter 01.01.2017-XNUMX-XNUMX har blivit betald.

Övervägande av resultaten från "Kommissionen för lagring av högradioaktiva ämnen"

Den 2 juni 2016, cirka sex veckor efter publiceringen av rekommendationsrapporten från "Kommissionen för att granska finansieringen av kärnenergiutfasningen (KFK)", "Kommissionen för lagring av högradioaktiva ämnen (Repository Commission) " godkände det tidigare angivna i Site Selection Act (StandAG) planerat schema för sökningen efter ett "förvar" som kvalificerats som orealistiskt.

StandAG anger att en plats för långtidslagringsanläggningen HAW bör sökas och fastställas senast 2031. Kommissionen anser också en period på 40 till 60 år vara tänkbar. Detta framgår av en kapiteldel i kommissionens slutrapport om den tid som krävs för "förvarssökningen", som enhälligt beslutades vid tredje behandlingen. (5.) Följaktligen skulle ett lokaliseringsbeslut kunna fattas tidigast 2058, när sökningen påbörjas 2018. Idrifttagning av platsen och lagring av avfallet skulle då förväntas först under nästa århundrade. Det federala miljöministeriet hade tidigare angett år 2050 som datum för idrifttagning. Warth & Klein antog detta krav för beräkningarna i sitt "stresstest" och KFK gav också sina rekommendationer utifrån samma antaganden.

Om platsvalsprocessen tar betydligt längre tid än beräknat är det dock också på många punkter förknippade med högre kostnader: inte bara för själva platsvalsprocessen utan också på grund av den längre mellanlagring av avfallet som då är nödvändig. Detta kan leda till högre konstruktions- och säkerhetskrav på mellanlagringsanläggningarna (varma celler etc.) och kan göra det nödvändigt att packa om avfallet om de tidigare Castor-containrarna överskrider sin 40-åriga livslängd.

Atomic Finance Commission tog inte hänsyn till dessa nyskapade kostnadsrisker i sitt förslag till storleken på den ”riskpremie” som energileverantörerna måste betala för att täcka framtida kostnadsrisker. Eftersom dessa risker och andra befintliga osäkerheter om de slutliga kostnaderna för lagring av kärnavfall inte klart kan kvantifieras kräver vi inte bara en höjning av riskpremien som återspeglar denna specifika nya upptäckt, utan en obegränsad skyldighet att göra ytterligare betalningar från förorenarens sida .

Osäkerheter om framtida räntor

"Stresstestet" på uppdrag av det federala ekonomiministeriet för att utvärdera kärnkraftsbestämmelserna visar att räntan som används av energibolagen, i genomsnitt 4,58 procent, är baserad på genomsnittlig avkastning på långfristiga tyska statsobligationer under de senaste sju ( HGB) eller 15 till 22 år . Värderingsmännen anser dock att det är lämpligt att använda de faktiska aktuella räntorna istället för föråldrade historiska marknadsräntor som en vettig aktuell bedömning. De påpekar att räntan också bör återspegla aktuella marknadsförväntningar enligt ordalydelsen i International Accounting Standards (IAS) 37.47. (6.)

För detta ändamål använder Warth & Klein avkastningskurvan baserad på den faktiska marknadsräntan och närmar sig en hållbar ränta, som European Insurance Supervisory Authority (EIOPA) publicerade den 31.12.2014 december XNUMX i enlighet med metoden för EIOPA:s stresstest för försäkringsbolag. Enligt experternas uppfattning ger den den mest tillförlitliga uppskattningen av långfristiga räntor för diskontering av mycket långfristiga förpliktelser. Dessutom överensstämmer det i princip med Strålsäkerhetsmyndighetens (SSM) förfarande för att härleda de svenska slutförvaringsavgifterna.

Om man tillämpar en långsiktig approximation på en ränta på tre procent (och därmed en genomsnittlig ränta på drygt två procent) skulle nuvärdet av kärnkraftsavsättningarna per den 31.12.2014 december 77 istället behöva vara 38 miljarder euro på 40 miljarder euro. Warth & Klein identifierar ett finansieringsgap på nästan 5,6 miljarder euro. Även i ett scenario som förutsätter en långt mer positiv ränteutveckling i framtiden mot 2014 procents ränta på lång sikt skulle 60 miljarder euro i avsättningar behöva göras i slutet av 22. Det skulle fortfarande finnas ett finansieringsgap på 2014 miljarder euro jämfört med de avsättningar som faktiskt gjordes 4,2. Om man antar en genomsnittlig ränteutveckling mot en ränta på 67 procent, hade det varit nödvändigt att sätta upp 2014 miljarder euro i avsättningar i slutet av 29, vilket skulle innebära ett finansieringsgap på XNUMX miljarder euro. (7.)

Det är oansvarigt att den studie som förbundsregeringen själv beställt, som också låg till grund för KFK:s rekommendationer, ännu inte har inkluderats i lagförslaget.

Otillräcklig riskpremie

De föregående uttalandena klargör att den av KFK föreslagna "riskpremien" som hänsyn till att verksamhetsutövaren fullständigt frigörs från skyldigheterna för lagring av kärnavfall inte tillnärmelsevis realistiskt återspeglar de risker som finns inom detta område. Kommissionen motsäger sig själv i sina uttalanden om fastställandet av risktillägget. Sålunda står det i kapitel 4.8 i KFK:s slutrapport först: "Inom området för slutlagring är kostnads- och ränteriskerna särskilt svåra att uppskatta på grund av den långsiktiga karaktären." Två stycken tillkännagav ytterligare kommissionen igen: "Pålägget stänger gapet mellan avsättningar och kostnader." (8.) Efter allt som de till KFK hörande experterna på vetenskaplig grund sammanställt om räntans och kostnadernas utveckling är det sistnämnda uttalandet högst tveksamt.

”Riskpremien” fastställdes inte på något sätt utifrån beräkningar av förväntade kostnads- och ränterisker. Snarare är det resultatet av förhandlingar med kärnkraftverksoperatörerna om vad de är villiga att betala i utbyte mot den ekonomiska fördelen i värderingen av sina företag och i tillgången till de finansiella marknaderna som KFK-lösningen ger dem. Det finns följaktligen normalt sett ingen indikation på hur storleken på ”riskpremien” skulle ha beräknats i KFK-rapporten. Det är helt obegripligt varför KFK, som lade rapporten av Warth & Klein (2015) till grund för sitt arbete, struntade i deras uttalanden om behovet av ytterligare avsättningar till följd av den senaste och förväntade framtida ränteutvecklingen.

Enbart avsättningsunderskotten till följd av realistiska ränteantaganden är (från 2014) mellan 22 och 39 miljarder euro. Den ”riskpremie” på sex miljarder euro som KFK nämner är därför inte tillräckligt hög för att täcka de framtida underskotten i den förväntade ränteutvecklingen å ena sidan och skillnaden mellan beräknade och faktiska kostnader å andra sidan. För att ta hänsyn till principen om att förorenaren betalar och för att begränsa den ekonomiska risken för skattebetalarna skulle den federala regeringen i alla fall behöva kräva ett betydligt högre tillägg på de avsättningar som ska överföras till fonden, vilket på ett adekvat sätt återspeglar de redan kända och sannolika framtida kostnadsrisker.

Oavsett storleken på tillägget är vi helt klart positiva till att behålla det obegränsade ansvaret för dem som orsakar kärnavfall. Åtminstone måste det dock säkerställas att den ”riskpremie” som ska betalas innan en fullständig ansvarsfrihet faktiskt bestäms utifrån en välgrundad bedömning av de faktiska finansiella riskerna och återspeglar dessa på ett adekvat sätt. Allt annat strider mot statens skyldighet att varsamt hantera skattebetalarnas pengar.

3. Högre inbetalningar till fonden och obegränsade tilläggsbetalningar utan risk för överskuldsättning för operatören

För att ta hänsyn till principen om att förorenaren betalar måste kärnkraftverksoperatörerna vara skyldiga att göra mycket högre betalningar till den planerade slutförvaringsfonden med tanke på kostnaden och ränterisken förknippad med lagring av kärnavfall. Det gäller såväl ett planerat ansvarsfrihet som det obegränsade ansvaret och skyldigheten för de fyra stora energibolagen att göra tilläggsbetalningar för de kärnavfallskostnader de orsakar. Företagen bör vara skyldiga att lämna ytterligare bidrag om de pengar som ska betalas till fonden utöver de nuvarande avsättningarna inte är tillräckligt förutsebara.

Den nuvarande svåra ekonomiska situationen för operatörerna som helhet eller ens för enskilda företag får inte vara måttet för de bidrag till fonden som förorenarna kräver och inte heller ett argument mot ett obegränsat ytterligare ansvar och skyldigheten att göra ytterligare betalningar. Det är dock tänkbart att lagstiftaren kommer att tillgodose företagen när det gäller betalningssätt. Till exempel, under förutsättning att operatörerna stoppar den fortsatta produktionen av högaktivt radioaktivt avfall, det vill säga stänger sina kärnkraftverk, kan de erbjuda dem avbetalningsmodeller för sina kärnkraftsåtaganden. Beloppet på avbetalningarna skulle kunna kopplas till intjäningssituationen och bolagens utdelningar - liknande ett tilläggsköpeskillingsavtal.

Om enskilda företag hotas av överskuldsättning på grund av den obegränsade skyldigheten att göra ytterligare betalningar, kan den federala regeringen - om utdelningen upphör - godkänna en kvalificerad underställning för vissa skulder. På så sätt skulle principen om att förorenaren betalar kunna bevaras och samtidigt undvikas en livshotande belastning för energibolagen. Det skulle garanteras att företagen även i fortsättningen kan hållas ansvariga för de kärntekniska uppföljningskostnaderna om deras ekonomiska situation förbättras igen.

4. Lämna inte tillbaka ”riskpremien” som skattegåva till elleverantören

Den federala regeringen planerar för närvarande att låta bränsleelementskatten för kärnkraftverk löpa ut i slutet av 2016. Om denna skatt faktiskt avskaffas innebär det en skattegåva på fem miljarder euro till energibolagen. Om detta belopp dras av från ”riskpremien” finns det nästan ingenting kvar av den enda ekonomiska ersättning som för närvarande tillhandahålls av elleverantörerna för deras ansvarsfrihet.

Det borde vara självklart att de befintliga kostnadsriskerna täcks av en lämplig nettobetalning från förorenarna. Om denna betalning återförs till dem direkt som en skattebesparing uppfylls dock inte syftet, nämligen att säkerställa att de förpliktade parterna täcker kostnaderna och framtida kostnadsrisker och avlastar skattebetalarna.

Vi efterlyser därför en förlängning av bränsleelementsskatten, som infördes i syfte att ge kärnkraftskoncernerna en lämplig ekonomisk andel i de kostnader och risker som kärnenergin medför.

5. Sigillbestämmelser om utökat ansvar

Den 1 juni 2016 tillkännagav den federala regeringen "att utvidga tillämpningsområdet för regeringens utkast till en lag om efterföljande ansvar för demontering och bortskaffande av kostnader inom kärnenergisektorn (BT-Drucksache 18/6615) till att skapa en förordning med innehållet som också splittras Bolag och delar av företag är ansvariga för att senare ansvarsförpliktelser gentemot den offentligrättsliga fonden inrättas." ger ett bättre skydd för ansvar i det specifika fallet E.on och företagsavknoppningen Uniper. Dess specifikation återfinns nu i 3 § 3 och 4 § i postansvarslagen (s. 25 f.).

Det är glädjande att inte bara uppdelningen av bolaget enligt ombildningslagen utan även överlåtelsen på "annat sätt utan att det överlåtande kontrollerande bolaget erhåller lämpligt vederlag" uttryckligen ingår. Detta förtydligande verkar vara viktigt för oss. Detta gäller särskilt RWE, som i augusti 2016 uttryckligen annonserade om sitt nya dotterbolag Innogy för investerare att formen av uppdelningen förhindrar ansvar för moderbolagets kärnkraftsförpliktelser, eftersom det inte formellt är en "split-off" ) handling. (9.)

Det är dock nu snarast nödvändigt att precisera i den utökade ansvarslagen att principen "spin-offs är ansvariga för sina moderbolag" även gäller för nedmontering och avveckling och inte bara för kärnavfallsområdet förvaring, som täcks av den offentligrättsliga fonden. Enligt KFK-rekommendationen ska elleverantörerna förbli fullt ansvariga för nedmonteringen och avvecklingen av kärnkraftverken och stå för alla framtida kostnadsökningar. Om det dock inte är tydligt reglerat att även företagsavknoppningar anses vara ”kontrollerande företag” och därmed förblir ekonomiskt ansvariga, skulle dessa kostnader i slutändan kunna vältras över på skattebetalarna vid ett moderbolags konkurs. I likhet med fallet med kostnaderna för lagring av kärnavfall som beskrivs ovan måste detta fall förhindras.

Anmärkningar 1 - 9

1. Jfr t ex B. Flyvberg (2009): Delusion and Deception in Large Infrastructure Projects: Two Models for Explaining and Preventing Executive Disaster. I: California Management Review 51,2, s. 170-193

2. Se Warth & Klein: Expertutlåtande om värdering av avsättningar inom kärnenergisektorn, 9 oktober 2015, s. 8 och s. 76

3. Ibid., s. 4

4. Ibid., s. 55

5. Se den aktuella rapporten från den federala regeringen av den 2.6.2016 juni XNUMX: http://www.bundestag.de/presse/hib/201606/-/425748

6. Se Warth & Klein (2015), s. 62

7. Se Warth & Klein (2015), Tabell 21, s. 69

8:e kommissionen för att granska finansieringen av utfasningen av kärnenergi: ansvar och säkerhet - ett nytt konsensus om bortskaffande, 27 april 2016, s. 30

9. Se Innogys företagspresentation, tillgänglig online på följande länk: http://www.rwe.com/web/cms/mediablob/de/3125204/data/3125176/7/rwe/investor-relations/praesentationen/rwe-ergebnisprognose-innogy/innogy-company-presentation-1-august-2016.pdf, bild 12 (senast använd den 22 augusti 2016)

Sök igenom allt innehåll i "reaktorkonkursen"
Nyckelord: Utfasning av kärnkraft

*

Vidare till: Tidningsartikel 2016

***

Förstasidan

***

***

Förstasidan

***