THTRs nyhetsbrev från 2007

***

***

THTRs nyhetsbrev nr 118, dec. 2007

Nukleära gangsters!

Brutal attack mot det sydafrikanska kärnforskningscentret Pelindaba, där BRD-företag tillverkar kärnbränsle till högtemperaturreaktorn. Slåss i kontrollcentret
Där, med hjälp av de tyska företagen NUKEM (Alzenau), Uhde (Dortmund), SGL Carbon (Wiesbaden, Meitingen), Essener högtrycksrörsfabrik EHR (Dortmund filial) och det amerikanska dotterbolaget Meridium (Walldorf) i Pelindaba produktion av kärnbränslet för Pebble Bed Modular Reactor (PBMR), en tungt beväpnad attack mot kärnkraftsforskningscentrets kontrollcenter ägde rum den 8 november 2007.

Fyra gangsters stormade rakt fram till kärnkraftsanläggningens instrumentpanel och skadade den ansvarige chefen allvarligt med skott. I sammanhanget har det först nu blivit känt att ett väpnat angrepp också ägde rum i juni 2007 där ytterligare en chef sköts ned.

Spiegel Online rapporterade den senaste attacken den 11/11/2007: "Två av de fyra beväpnade männen hade fått tillgång till ett elektroniskt låst kontrollrum och stormade mot instrumentbrädan, rapporterar tidningen 'Saturday Star'. De sköt den ansvarige chefen Anton Gerber i bröstet - och försvann kort därefter."

Enligt den officiella regeringsfilosofin är Pelindaba en av de säkraste platserna i Republiken Sydafrika, som plågas av det allvarligaste och extremt frekventa brottet. Hur gärningsmännen lyckades ta sig in i kärnkraftscentralen är ännu inte helt klart. Hade trots allt inte bara olika checkpoints med videoövervakning utan även elektroniska stängsel och säkerhetssystem som ska övervinnas.
Den sydafrikanska tidningen "Pretoria News" rapporterade att en anställd vid anläggningen hörde en kraftig smäll i det östra kvarteret och att angriparna kunde ha använt en brandstege utanför byggnaden för att komma åt ett fönster, som sedan öppnades med våld. Under de efterföljande striderna i ledningscentralen skadades ansvarig chef allvarligt av två kulor som knappt missade hjärtat och ryggraden.

Internationell förlägenhet
Angriparna kunde fly efter attacken. Men vad ville de ha i kärnkraftsforskningscentret? "Die Welt" rapporterade och försökte den 11/11/2007 ta reda på hela saken:

"En polistalesman bekräftade att brottslingarna söktes efter. Hittills har inga gripits. Händelsen inträffade redan på torsdagen. Motiven för gärningsmännen som flydde oupptäckta förblev oklara.

Mer än sex atombomber byggdes i Pelindaba under apartheidperioden, men de desarmerades före den demokratiska vändningen i Kap. Enligt officiellt obekräftad information finns det vapenklassade uranet fortfarande på anläggningens plats under internationell övervakning och används för medicinska ändamål för framställning av isotoper. (...)
Tidigare har det skenande våldet i värdlandet för fotbolls-VM 2010 inte stannat vid anläggningar med högsta säkerhetsnivå som ambassader eller flygplatser."

Den allmänna schweiziska militärtidningen ASMZ skrev den 10.11 november. 2007: ”Oppositionspolitiker kritiserade händelsen som ett allvarligt hot mot landets säkerhet. "Om Pelindaba föll i händerna på terrorister, kan säkerheten i hela landet äventyras", säger Dianne Kohler Barnard, parlamentsledamot i Demokratiska alliansen.

Denna pinsamhet kommer vid en extremt olämplig tidpunkt: Sydafrika förbereder sig för närvarande på att ta över ordförandeskapet för Internationella atomenergiorganet, som är tänkt att förbereda en konvention som kommer att säkerställa en hög nivå av internationell kärnsäkerhet och effektiv säkerhet mot kärnkraftsanläggningar. effekt. Mer groteskt blir det inte!

Sydafrika: Kriminell kärnkraftsaffär
Bara tre dagar senare, efter att den aktuella gangsterattacken mot det sydafrikanska kärnkraftsforskningscentret i FRG blev känd, rapporterade nyhetsbyrån AP att "den pakistanska atombombens fader" hade beställts i decennier, Abdul Quadeer Khan, aktiva kärnvapensmugglare Gotthard Lerch Efter det formella misslyckandet i tidigare processer måste han fortfarande stå till svars inför Stuttgarts högre regionala domstol för påstådd inblandning i utvecklingen av det libyska kärnvapenprogrammet. Hans huvudsakliga verksamhetsbas för utveckling och konstruktion av centrifuger för tillverkning av atombomber var Sydafrika. Byggplanerna kom från Khan, som använde dem som anställd i den tysk-holländska gruppen URENCO (Gronau / Almelo) olagligt stulen där på 70-talet. 

AP rapporterade den 14 november 11: "Han lät tillverka centrifugdelarna i Sydafrika. Ett lastfartyg med komponenter stoppades på väg till Libyen 2007, leveransen omintetgjordes. Ingenjören fick cirka 2003 miljoner mark (cirka 55 miljoner euro) för sina tjänster, sades det. Enligt åklagarmyndigheten betalades även beloppet för tillverkningen av centrifugerna."

den Högtemperaturreaktor PBMR är utvecklad i Sydafrika speciellt för export till tillväxtländer. Som ett resultat kommer fler och fler stater i besittning av uran, vilket kraftigt ökar risken för spridning. Sydafrika var inte bara ett nav för internationell kärnvapensmuggling under apartheidregimen, det är det än idag. De aktuella incidenterna i Pelindaba och själva byggandet av kärnvapen för massförstörelse visar att polis, domstolar och regering har misslyckats med att torka upp atomträsket de senaste åren.

Med konstruktionen av PBMR, som förverkligas med hjälp av de tyska företagen NUKEM, Uhde, SGL Carbon, Essener högtrycksrörverk (EHR) och Meridium, blir framtida atomskandaler och möjligen även atomkrig mer sannolika. – Vilka är det riktiga kärnkraftsgänget här?

Uppdatering:

En vecka efter den värsta attacken mot en kärnkraftsanläggning i nyare historia avslöjas några nya detaljer. De sydafrikanska säkerhetsmyndigheterna är uppenbarligen fortfarande i mörkret.
Enligt "The Times" den 14 november 2007 fanns en annan grupp angripare i den västra delen av anläggningen och flydde oupptäckt efter en eldväxling.

Den första gruppen om fyra beväpnade män beslagtog en dator, som sedan lämnades på en balkong nära kontrollcentralen. Det är ännu inte känt om hårddisken har tagits bort. På olika tidningars sydafrikanska hemsidor stod det att gärningsmännen ska ha varit mycket bekanta med kärnkraftsanläggningen. Bara en högspecialiserad grupp med insiderkunskap kunde därför ha kunnat stänga av larmsystem och övervinna alla barriärer. Gärningsmännen visste tydligen exakt var de ville vidta åtgärder.
De sydafrikanska rapporterna hänvisar upprepade gånger till de atombomber som var beväpnade här fram till 1993 och frågar om de två attackerande grupperna ville sammanföra och kombinera två olika komponenter (bomb och tändnings- eller startkoder) med extremt destruktiv avsikt. Och vilken information fanns kvar på den här datorn idag. Det skulle verkligen vara ett fatalt misstag om båda komponenterna var placerade så nära varandra och uppenbarligen så lättillgängliga!

Eller ville gangstrarna stjäla visst material eller information? Data som lagras i datorn kan vara användbar för internationell terrorism.

Ytterligare inkonsekvenser diskuteras i sydafrikansk press: Vad gjorde fästmö till den allvarligt skadade chefsingenjören Anton Gerber i den mycket känsliga delen av anläggningen vid tidpunkten för attacken? Hur allvarligt är Gerbers uttalanden innan attacken om att han förväntade sig att "besvär" skulle tas. Visste han något?

Säkerhetspersonalen på sex personer vid denna del av anläggningen, inklusive deras chef, avskedades efter attacken. De och sättet de arbetar på kommer att bli föremål för en utredning. Fanns det några läckor eller medbrottslingar?

Angriparnas ansikten är bara vagt synliga på övervakningsfilmerna. Det finns inga spår efter gärningsmännen. – Det har blivit en extremt pinsam sak för den sydafrikanska kärnkraftsindustrin och staten. Miljöskyddsorganisationen Earthlife Africa citerades till och med i New York Times med sitt kritiska uttalande. Man kan se fram emot händelseutvecklingen.

THTR-cirkuläret innehåller artiklar om följande företag:
Om NUKEM: nr 101 (2005), 107 (2006) och 110 (2007).
Om Uhde: nr 100 (2005), 101 (2005), 111 (2007)
Om Essener högtrycksrörverk (EHR): nr 110 (2007), 111 (2007), 112 (2007)
Angående SGL Carbon: nr 102 (2005), nr 117 (2007)
Om Meridium: nr 116 (2007)
Om URENCO och Khan: nr 95 (2004), nr 99 (2005), nr 101 (2005), nr 104 (2006), nr 111 (2007)

Medan nätverket av "den pakistanska atombombens fader", Abdul Quadeer Khan, i Nederländerna har blivit föremål för en bred social diskussion, finns det i BRD endast sporadiska och isolerade rapporter i utvalda tidningar. Och detta trots att tyskar och schweizare bosatta i Sydafrika är huvudbovarna.
 
När Libyen började samarbeta med Internationella atomenergiorganet 2003 avslöjades de skrupelfria intrigerna: Redan i slutet av 90-talet, den tyske ingenjören Gotthard Lerch förberedde leveransen av ett centrifugsystem för anrikning av vapenuran. Gerhard Wisser från Zürich tog över tillverkningen av komponenter och lät bygga dem i en fabrik i Sydafrika. I det följande presenteras skandalens enskilda skeden, även om slutet är långt ifrån i sikte.

Journalisten Wolfgang Frey skrev i "Liechtensteiner Wirtschaftswochenzeitung" den 28 juli 2007:

"Medan utredningarna av den internationella kärnkraftsmaffian inte gör bra framsteg i Schweiz och Tyskland, lovar en sydafrikansk rättegång att bli klar. Två inblandade personer har redan packat upp där.
Gerhard Wissers SMS till sin sambo Johan Meyer var tydlig: "Fågeln måste förstöras, fjädrar och allt". Strax innan hade Libyens hemliga atombombprogram avslöjats av en CIA-underrättelseoperation och Wisser var uppenbarligen med rätta oroad över att leverantörerna av atomteknik snart skulle attackeras. Det fanns åtminstone flera containrar med delar för den libyska bombtillverkningen i Meyers företags fabrik i Vanderbijltpark, Sydafrika. Wisser gjorde allvaret i situationen tydligt i ett annat SMS till Meyer: "De matade oss till hundarna. (...)
Under tiden hade dock åklagarmyndigheten försökt göra processen hemlig, uppenbarligen för att förhindra att detaljer om dess eget hemliga kärnvapenprogram från apartheidtiden skulle komma fram. För några av de inblandade var också inblandade i detta - redan som leverantörer."

Efter att den första atomsmugglingsprocessen i Mannhein brast 2006, återupptogs processen i Sydafrika i år. Med överraskande resultat. Det är anmärkningsvärt att rättsväsendet försökte delvis genomföra processen inom stängda dörrar.

Ralf E. Krüger rapporterade följande för "Der Tagesspiegel" den 4 september 9:

"I Sydafrika var idag de anklagade för smuggling av kärnkraftsteknik för Libyen i domstol. Den 68-årige tysken (Gerhard Wisser, RB-redaktionen) erkände. Han ska ha förmedlat en komponent till det libyska kärnvapenprogrammet.
Nästan ett år efter slutet av världens första rättegång mot en påstådd smuggling av kärnteknik till Libyen – i Mannheim – kom smällen i en uppföljande rättegång vid udden. I utbyte mot ett mildt straff erkände den åtalade tyske affärsmannen inte bara, utan lovade också fullt samarbete med tyska och sydafrikanska myndigheter. Detta ökar sannolikheten för att rättegången mot en annan tysk chef, som misslyckades i Mannheim 2006, kommer att upprepas. För att han anklagades av sin före detta affärspartner i avlägsna Pretoria för att ha hjälpt både Libyen och Pakistan att uppnå kärnteknik med en lankesisk bosatt i Dubai."
Enligt AFP den 4 september 9 dömdes Wisser till 2007 års skyddstillsyn och tre års husarrest. ”Enligt uppgifterna kommer rättsväsendet också att samla in motsvarande 18 600.000 euro i kontanter och utländska tillgångar på mer än 2,8 miljoner euro. Den dömde åtog sig att stödja myndigheterna i Sydafrika och andra länder i deras utredningar mot andra medlemmar i smugglingsringen."

Julia Raabe skrev den 13 september 9 i "Der Standard" om undersökningens framsteg och om de otroliga dimensioner som representerade det "största hotet mot kärnvapenfördraget om icke-spridning":
Med nya utredningar och åtal mot misstänkta vill Sydafrika driva på för att en smugglingsring för kärnteknik ska gå sönder. Delar av nätverket kring den pakistanske kärnkraftsforskaren Abdul Qadeer Khan, som avslöjades 2003, kan fortfarande vara aktivt, varnade den sydafrikanska representanten vid Internationella atomenergiorganet (IAEA), Abdul Minty, vid sidan av IAEA:s styrelsemöte i Wien denna vecka. "Det illegala nätverket är förmodligen det största hotet mot icke-spridningsavtalet."

I åratal hade smugglingsringen sålt kärnteknik utanför internationell kontroll till stater som Libyen, Iran och Nordkorea. Den fulla omfattningen av de hemliga affärerna är fortfarande okänd än i dag; nätverket verkar i över 30 länder. Det blåste när Libyen greps på bar gärning när han levererade kärnteknik och ingenting kunde förnekas. (...) Lite tycks vara känt om ringens nuvarande verksamhet. "Det finns inga bevis för någon aktivitet från Khan-nätverket", säger kärnkraftsexperten Mark Fitzpatrick vid International Institute for Strategic Studies (IISS) i London om standarden. "De personer som är kända för att ha varit inblandade är i konkurs." Det finns dock fortfarande okända leverantörer som nu håller en låg profil och som kan bli aktiva igen i framtiden."

Även om det står klart att inte alla inblandade brottslingar och leverantörer har gripits och att de till och med är inblandade i nya kärntekniska aktiviteter, försöker några av de gripna gärningsmännen släppas. Detta rapporterades av "Neue Züricher Zeitung" den 15 oktober 10. Den schweiziska ingenjören som har arresterats sedan oktober 2007 misstänkt för illegal kärnsmuggling Urs Tipper måste dock kvarstå i förvar; begäran om frigivning från fängelset avslogs.
Den 14 november 2007 rapporterade PR-Inside att Gotthard Lerch var tvungen att svara igen inför Stuttgart Higher Regional Court efter misslyckandet av en rättegång i Mannheim. Rättegången mot Tinner förväntas börja den 5 februari 2008 i Pretoria, Sydafrika. Uppföljaren följer.

Om Khans kärnkraftsaffär och vad BRD, tyska företag, Sydafrika, Pakistan, Iran och Libyen har att göra med den, se även följande artiklar i THTR-cirkuläret:
Nr 111 (2007): Khans atomsmuggling och NRW-företag
Nr 104 (2006): Där Khan lärde sig att älska bomben
Nr 99 (2005): Urancentrifugerna var nästan färdiga i Sydafrika
Nr 98 (2005): Khan försåg Iran
Nr 95 (2004): Atomtriangeln: Tyskland, Sydafrika, Pakistan (Den mycket citerade artikeln)

Efter olyckan vid växlingsarbete i Hammers tågstation ökar frågan om säkerhet för Hammerbefolkningen. Speciellt vid transport av farligt gods med uranhexafluorid (UF-6) till urananrikningsanläggningen i Gronau genom Hamm.

De mycket farliga vagnarna lämnades vanligtvis obevakade på Hammer rangerbangård mellan cirka 23 och 5 på natten. Exakt samtidigt klockan 0.20 den 6 november 11 inträffade olyckan på samma ställe: vagnar hoppade ur spåren, kablar klipptes, elboxar välte, en växel, rälsbädden och luftledningen skadad.

Vad hade hänt om en urspårad vagn hade kraschat in i en UF-6-container som stått parkerad där i många timmar?

Brandkåren och Hamm stad skulle inte alls ha vetat att en så farlig transport skulle passera Hamm! Därför bör Hammars stad, enligt medborgarinitiativet för miljöskydd, framöver insistera på att operatörerna av urananrikningsanläggningen i Gronau informerar dem om de farliga transporterna, så att Hammer räddningstjänst varnas och kan ta vissa försiktighetsåtgärder.

Efter två förfrågningar från medborgarinitiativet för miljöskydd i Hamm och den gröna riksdagsgruppen och flera protester svarade Hamms stadsförvaltning slutligen med ett detaljerat uttalande (0809/07) om transport av mycket farlig uranhexafluorid genom Hamm.

Vår kollega Gerhardpiper från Berlin Information Center for Transatlantic Security (BITS) har kritiskt analyserat detta uttalande och - kortfattat - kommit fram till följande resultat (de finns dokumenterade i detalj i bilagan):

1. Enligt de officiella uppgifterna från Hammers stadsförvaltning har Hammers brandkår inget spaningsfordon som ens skulle kunna upptäcka kontaminering med den mycket farliga uranhexafluoriden.

2.  Med tanke på den mycket begränsade och delvis föråldrade potentialen (utryckningsfordon från 1977 och 1982) är stadsförvaltningens uttalande att hela beredskapsledningen i Hamms stad "definitivt utrustad eller utrustad enligt den aktuella tekniken" är obegriplig.
 
3. Medborgarinitiativets beslut om att brandkårens plats vid Rathenaustraße 16 bara ligger några meter från platsen för de parkerade vagnarna med uranhexafluorid kunde inte ogiltigförklaras av administrationen. Fördelningen av de olika deluppgifterna för förebyggande av faror till olika platser gäller inte NBC-försvaret!

4. I händelse av ett olycksrelaterat fel på deras utrustning i Rathenaustraße kunde Hammers brandkår bara se katastrofen inträffa på säkert avstånd.

5. Enligt brandförsvarets föreskrift 50 är radierna på 100 till 500 meter för de farliga och avspärrade områdena som anges av stadsförvaltningen i Hamm bara taktiska rekommendationer som måste justeras och utökas beroende på situationen, med särskild hänsyn till vinden betingelser. Ett moln av föroreningar som innehåller uranhexafluorid kan spridas i flera kilometer!

6. Räddningstjänsten skulle behöva för mycket tid för att göra sig i ordning innan en uranhexafluoridbehållare sprack upp på grund av resan, tog på sig speciell personlig utrustning och satte upp nödvändiga saneringstält.

7. De få befintliga ABC-fordonen skulle flyttas från Rathenaustraße, vilket inte borde vara ett oöverstigligt ekonomiskt problem.

8. Övningen med en simulerad UF-6-olycka som föreslagits av stadsförvaltningen är välkomna. Den intresserade allmänheten bör släppas in som åskådare.

Med utbyggnaden av urananrikningsanläggningen i den westfaliska staden Gronau för bränsleproduktion av över 30 kärnkraftverk, som nu har påbörjats, kommer transporten av uranhexafluorid att öka många gånger om. Detta tillstånd är motsatsen till en utgång! I slutändan är det bara en nedläggning av alla kärnkraftsanläggningar som kan minska den potentiella faran för befolkningen.

Denna artikel trycktes endast något förkortat som ett brev till redaktören i WA den 14 november 2007 och publicerades även i nummer 185 av "anti atom aktuell" (www.anti-atom-aktuell.de).

***

Förstasidan

***

***

Förstasidan

***